Ekeberg

av Axel Leissner

Vid den för sitt laxfiske kända Mörrumsån i västra Blekinge och just söder om nuvarande samhället Svängsta, där låg under förra delen av 1800-talet en vacker gård, kallad Ekeberg. Gården tillhörde åren 1825 - 1859 Carl Ludwig Gottlieb Leissner, invandrad anfader till den svenska släkten Leissner. Han levde där med sin hustru Dorothea Susanna Norling och sina fem söner, som där tillbringade sin barndom och ungdom. Här bodde också pojkarnas moster Sofie Norling. Där har alltså släkten sina rötter, som för varje generation genom giftermål tillökats med rötter från andra platser och släkter. Jag har valt att kalla denna anspråkslösa skrift om de första Leissner i Sverige för Ekeberg.

På Mörrumsåns östra sida vid väg 126 och just vid södra utkanten av samhället ligger ett reningsverk och därintill kan man fortfarande se rester av landfästet till en stenbro som på 1800-talet ledde över ån. Bron var försedd med gjutjärnspelare och järnkättingar som räcken på ömse sidor och byggd 1839 men ersattes senare av en ny bro vid den år 1887 uppförda Mariebergs Yllefabrik. Gården Ekeberg låg väster om ån och man hittar platsen om man vid Marieberg går över kraftverkets dammlucka och följer en stig några hundra meter söderut. Stigen löper drygt 50 meter väster om ån och man kommer snart fram till en stor äng, som kallas "Leissavången". Ännu 1992 hålls den fortfarande öppen och förhoppningsvis kommer man även framöver att slå den eller låta djur beta någon tid. Två mycket små minnesplattor i rostfritt material finns uppsatta. En söderut helt nära åstranden, angivande var västra landfästet till "Leissabron" en gång funnits och en mitt på vången nära åstranden med inskriften "Här låg Leissners gård".

På denna Leissavång har delar av släkten samlats, dels 1982 då vi vid vårt första egentliga släktmöte var över 90 deltagare som ville högtidhålla 200-årsminnet av Ludwig Leissners födelse, dels 1992 då vi var 54 deltagare.

År 1969 fick jag tillgång till en minnesskrift, Olofströms Bruk 1735 - 1935, utgiven av Svenska Stålpressnings AB Olofström genom Tom Söderberg. Här omnämns på sidan 71 en "tysk apoteksprovisor Leissner, som var hemmastad i senaste nytt i branschen". Den bransch det var fråga om var finare sprittillverkning. Det framgick att Söderberg som en viktig källa för sin minnesskrift haft "journaler", författade av översten Carl von Dannfelt, ägare av Olofström eller som det på sin tid kallades Lilla Holje eller Holje Bruk åren 1811 - 1841 och att dessa journaler vid tiden för minnesskriftens tryckning fanns hos släkten Juhlin-Dannfelt. Inför planerat släktmöte 1992 lyckades jag spåra journalerna och tack vare vänligt tillmötesgående av Carl Juhlin-Dannfelt hade jag tillgång till dem i fem veckor under våren.

Dannfelt skrev sina journaler på tyska i huvudsak som dagböcker, men ibland ser man att de skrivits i efterhand och försetts med kommentarer som måste ha tillkommit senare. Alla böcker översattes noga till svenska av dottersonen Carl Mathias Juhlin-Dannfelt (1823-1904). De översättningar som varit tillgängliga för mig har gjorts under de sista åren av 1800-talet och var därför inte alltför svårlästa. Jag har endast läst de åtta banden från det första sammanträffandet med Leissner 1815 och till Dannfelts död 1841.

Tom Söderberg skriver i sin jubileumsbok om Olofströms bruk: "På en av sina många Tysklandsresor hade Dannfelt kommit till insikt om ett bättre sätt att "förädla" potatisen till flytande vara än den banala brännvinsbränningen. Dels kunde även sirap utvinnas ur potatisen och dels kunde råbrännvinet beredas till likörer för en, i förhållande till det högre varuvärdet, ringa merkostnad. 1815 genomgick därför Dannfelt i Berlin en kurs i finare spittillverkning för en professor Dorn. Därvid gjorde han bekantskap med en tysk apoteksprovisor Leissner, som var hemmastad i senaste nytt i branschen."

Nu börjar citaten ur Dannfelts dagböcker med inflikade kommentarer av Axel Leissner inom parenteser.

1815. LUDWIG LEISSNER MÖTER DANNFELT
"Under det jag sålunda studerade hos Dorn gjorde jag bekantskap med en annan hans elev, som, anställd såsom provisor å ett apotek i Berlin, likaledes inhämtade kunskaper i sirapsberedning. Hans namn var Leissner. Arfvinge till ett betydligt apotek i Leipzig sålde han detta till sin styffar och köpte en lantegendom."
      (Av detta synes framgå att Carl Ludwig Gottlieb Leissners fader dött och modern gift om sig, sannolikt med en apotekare, som alltså blev Ludwigs styvfar. Den lantegendom som Ludwig köpte blev under Napoleonkrigen helt förstörd. Vi vet även att Ludwig då förlorade kontakten med sin fästmö, som han, trots att han senare återvände till Leipzig, aldrig kunde återfinna.)
      "Ruinerad genom kriget liksom så mången annan nödgades han nu tjena för sitt dagliga bröd. Han antog derför ock gerna mitt förslag att hos mig i Sverige anlägga en sirapsfabrik och att inom 8 dagar anträda resan dit. En aflöning av 30 Friedrichs d´or årligen jämte fritt vivre, översteg hans dåvarande förhoppningar; men hade jag kunnat göra den minsta blick i framtiden skulle jag iakttagit större försiktighet vid ordalydelsen af det med honom upprättade kontrakt, vilket senare gaf anledning till så många tvister." (Dannfelt hade lätt för att råka in i tvister och processer.)
      "I det följande av mina anteckningar visar sig, hurusom min vanliga lycka lät mig här finna en man hvars sällsynta kunskaper, arbetsförmåga och uthållighet voro nästan exempellösa, och hvilka skänkte oss båda inkomster öfverstigande våra djerfvaste förhoppningar samt omskapade mitt i sanning orogifvande finansiella läge till ett det lyckligaste."

TILL HOLJE VIA BÄCKASKOG
"I en korgvagn täckt medels lärft anställde Leissner och jag den 9:de November resan öfver Strelitz till Stralsund och Sverige. Färden med postjagten gick lyckligt och varade med synnerligen gynnsam vind endast en natt. Den 16 November 1815 nådde vi mitt vanliga quarter hos Åkesson i Ystad och efter att hafva hvilat der öfver en natt fortsatte vi resan till Holje, hvarvid dock vägen togs öfver Bäckaskog, på det att jag skulle kunna aflägga besök hos min innerligt afhållne excellens (greven och fältmars. Johan Christofer Toll), som mottog mig med aldrig tröttande välvilja."

1816. DET BÖRJADE MED SIRAP
"Med den sirapstillverkning som Leissner åtagit sig att anordna kommo vi under detta år ej långt i brist på lämplig fabrikslokal men arbetade han så mycket sig göra lät på vinden af bränneriet och hans fabrikat började redan att blifva bekannt och vinna bifall. Emellertid byggdes flitigt på ett nytt stort fabrikshus som vi hoppades få fullt färdigt under 1817 års vår."

1818. NY FABRIK PÅ HOLJE STARTAR
"Den nyanlagda fabriken hade under Leissners insigtsfulla och energiska ledning nått en oförväntadt stor utveckling. Den nya fabriksbyggnaden hade under det förflutna året blifvit fullt färdig och tillverkningen af sirap, stärkelse, mjöl och granulat af potatis nådt ett betydande omfång så att om motsvarande afsättning kunnat påräknas dagligen 800 p (sannolikt skålpund=425 g) sirap kunnat beredas. --- Då Leissner emellertid insåg att i denna gren af tillverkningen ej tillräcklig afsättning var att emotse, helst af mig sökt monopol derå vägrats, --- kom han på den tanken att tillverka artificiell cognac och rom. Den först anförda uppfann han själv och till den senare köpte jag receptet af en skicklig destillatör i Stralsund."

1822. RESA TILL KÖPENHAMN
" --- företog jag en resa med Leissner till Köpenhamn, som denne rastlöst arbetssamme man önskade se och hvilken förströelse jag gerna unnade honom. Han hade genom sin nu till 33 1/3 % stegrade årliga dividend redan samlat sig en liten förmögenhet, och, huru sparsam han än annars var så uppoffrade han dock gerna den af resan orsakade på hans lott kommande kostnaden. På Widtsöfle tillbringade vi den liktidigt infallande pingsthelgen, och derifrån gick det rakt på Landskrona för att derifrån företaga öfverfarten till Köpenhamn."  (Under denna resa sammanträffade de med ett sällskap bestående av bl.a. överstinnan Edenhjelm. Hon var hustru till sedermera generalmajoren Gillis Edenhjelm som var syssling till Leissners blivande svärfar, fast det visste ju ingen av dem då.)

1823. DOROTHEA NORLING TILL HOLJE
"I Christinstad mötte mig en från Stockholm dit anländ ny hushållerska, mamsell Dorothea Norling. Sedan flera år förestods denna befattning å Holje af en tyska, Carolina Hammarmann - trogen som guld men med ringa kunskaper och sparsamhet. --- Den häftighet vid minsta motsägelse, den oumbärlighet hon trodde sig ha, föranledde henne att ofta uppsäga sin tjenst, hvilket hon dock redan dagen derpå ångrade eller glömde. För att dock ej städse vara beroende av hennes nyck, begagnade jag mig af min vistelse under vintern i Stockholm att genom annonser i tidningarna söka skaffa en duglig efterträderska.
      På detta sätt hade jag kommit att träffa avtal med nämnda mamsell Norling, hvilket dock nu redan ångrade både mig och Caroline. Jag försökte derföre att förmå henne att återvända till Stockholm, hvartill hon ock förklarade sig villig, men fordrade en ersättning af 36 Riksdaler under det att jag endast bjöd 24 Riksdaler. Då vi sålunda ej kunde komma öfverens, reste hon till Holje, der inom kort den för mig så inbringande fabrikör Leissner, som jag antog oföränderligt förblifva gammal ungkarl, förälskade sig i henne; och vid min återkomst från utlandet föreställde henne såsom sin brud. Detta hade för mig ytterst vigtiga finansiella följder; då, med Leissners altjemt sig ökande förmögenhet, den äregiriga frun, som snart fann sin ställning på Holje alltför underordnad, förmådde att inköpa den 1 mil från Carlshamn belägna vackra egendomen Ekeberg, dit fabriken under 1825 flyttades, hvarefter med nöd och såsom en konsideration nytt kontrakt på 10 år afslöts, hvari mig tillförsäkrades halfva nettoinkomsten, men hvarigenom jag i hyror och andra förmåner gick förlustig om minst 2000 riksdaler årligen."

Ovanstående text är ett sammandrag av skriften "Ekeberg - En historia om Leissners rötter i Blekinge" av Axel Leissner 1992. Dannfelts dagbok fortsätter till 1839 och innehåller många anteckningar om besök hos Leissner på Ekeberg för att revidera räkenskaperna eller omförhandla kontraktet eller bara för samkväm. Dannfelt beklagar sig ofta över Leissners höga dividend men erkänner samtidigt att dennes duglighet och trägna arbete är grunden för hans eget goda finansiella läge. Det var Dannfelt som hade försäljningsrättigheterna och kontakterna med uppköparna i Stockholm och andra städer, medan Leissner hade kunskaperna om tillverkningen, som bestod i rening av råsprit och förädling till cognac, rom, likör och punsch mm. De var ömsesidigt beroende av varandra. Hur försäljningen av Ekebergs produkter gick till efter Dannfelts död 1841 är inte känt men i Post- och inrikes tidningar 1856-08-09 finns en legal notifikation om "Att undertecknade ingått Bolag under firma: Djurström & Leissner, för bedrifvande af Distillering och försäljning af Spirituosa och andra Våtvaror, såväl i större som mindre partier, tillkännagifves. Carlshamn den 26 Juli 1856. M. Djurström. L. Leissner."

De som nämns som köpare av Ekebergs produkter är Falkman i Stockholm och senare Widman & Silfverberg. I Göteborg hade de en bra kund i Lorent fram till c:a 1835. Handlanden A.R. Lorent var den som startade sockerbruket och porterbryggeriet vid Klippan som efter hans död 1833 övertogs av Carnegie. Lorent hade redan 1812 sökt tillstånd att av socker destillera Rum och Arrac och Eau de Vie (Bodman-Sockerbruket) men planerna tycks inte ha satts i verket förrän på 1830-talet. Tills dess handlade han tydligen med spritvaror från Ekeberg.

De sista åren innan Ludwig Leissner lade ner verksamheten och sålde Ekeberg 1859 var det restriktioner mot brännvinstillverkning. "Krimkriget skar av den ryska spannmålsexporten. Priserna steg i Europa, vilket gav de svenska spannmålshandlarna gyllene tider. De exporterade all spannmål de kunde komma över; resultatet blev brist i Sverige med stigande priser. Eftersom brännvinsbrännerierna samtidigt i brist på spannmål köpte upp all potatis för att bränna brännvin blev det brist på basmaten för den stora massan av svenska folket. Hungerkravaller och upplopp bröt ut i många städer. --- Under hela sommaren och hösten 1855 pågick oroligheterna. --- Regeringen skrämdes av kraften i revolten och gav efter. Brännvinstillverkning tilläts bara under några få månader under de följande tre åren." (Historien om Sverige - Herman Lindqvist)

AXEL LEISSNERS SLUTORD

Här slutar våra möjligheter att med hjälp av Carl von Dannfelts "lefvernesbeskrivning" få kännedom om den första svenska familjen Leissners levnad i Sverige. Det sista livstecknet är från september 1839. Vi har mött en - med Dannfelts ögon - ständigt och flitigt arbetande fabrikör, som ofta hade tvister med sin arbetsgivare - sedermera kompanjon - och som nog ansåg att Dannfelt sedan verksamheten flyttats till Ekeberg fick en väl stor del av "likörfabrikens" vinst. De båda tycks dock alltid ha kommit överens efter mer eller mindre hårda förhandlingar om företagets räkenskaper. Dannfelt besökte Ekeberg årligen, ofta flera gånger om året och blev alltid väl eller till och med överdådigt mottagen. Vänner blev de båda nog aldrig. Deras intressen var visserligen gemensamma men samtidigt motstridiga. Med ett 90-talets modeord skulle man nog säga att personkemin inte stämde. Det förefaller ha gått bättre när svärsonen Per Juhlin under de senare åren skötte förhandlingarna.

De intensiva förhandlingarna om fortsatt samarbete omkring år 1835 tycks tyda på att Ludvig Leissner allvarligt övervägde att helt bryta samarbetet med Dannfelt för att i stället sälja sina produkter utan denna mellanhand. Men kanske bedömde han risken som alltför stor med tanke på att Dannfelt dock tillhandahöll en pålitlig och effektiv försäljningskanal. Dannfelt å sin sida söker i Tyskland efter någon kunnig och driftig person som skulle kunna utveckla verksamheten på Holje, vilken efter starten av fabriken på Ekeberg inte tycks ha omfattat några mer förädlade drycker. Men det blir nog svårt att hitta Leissners make skriver Dannfelt.

Leissners maka finner däremot Dannfelt i Stockholm när han söker en ny hushållerska. Beskrivningen av hur kyrkoherdedottern Dorothea Susanna Norling från Uppland kommer till Christianstad och Holje är jämte Ludvig Gottliebs hastiga avresa år 1815 från Berlin till Sverige höjdpunkterna i den berättelse vi här fått fram. Dorothea Susanna är "klok och äregirig" skriver Dannfelt. Hon vill på sitt sätt medverka till familjens förkovran. Hon stöttar sin make i förhandlingarna. Man tycker sig se henne stå och lyssna bakom en dörr på glänt bevakande att Ludvig inte ger efter för lätt när nya avtal ska skrivas.

I övrigt får man inte fram så mycket om livet på Ekeberg mer än att man tydligen har ett gott och rikligt bord i varje fall när det kommer gäster. Dannfelt medför ofta eget sällskap när han kommer på besök och använder Ekeberg liksom andra gårdar i trakten som turistmål när han ska förnöja egna gäster. Han konstaterar att andra gäster i regel saknas. Ibland förekommer dock gäster från Carlshamn. Men det är kanske inte så underligt. Dannfelt kommer ofta oanmäld eller för att tala affärer. Då är det inte så självklart att värdfolket ska ha stora sällskap hemma så att Dannfelt får tillfälle att utöva sin specialitet, att ordna muntra sällskapslekar

Enligt Dannfelt tycks Leissners verksamhet hela tiden ha varit ekonomiskt framgångsrik och han ser tecken på välmåga och förmögenhet. Barnen - de fem pojkarna - omnämns bara när de en gång är sjuka. Vid Dannfelts sista besök 1839 har de hunnit bli mellan fem och femton år. Däremot nämns några gånger deras moster Sophie Norling, som var född den 25 nov 1800 och kom till Holje enligt husförhörslängden redan 1824 för att hjälpa sin sex år äldre syster när första sonen Ludvig föddes. I husförhörslängden för Jämshögs församling står hon antecknad som varande "till äktenskap ledig". Om hon drömt om friare eller någon speciell friare får vi inte veta här. Hon stannade hela tiden på Ekeberg och fullgjorde säkerligen en stor uppgift som extra mamma på den stora gården. I en husförhörslängd står under rubriken "Leissners folk" åtta personer angivna. Så en extra mamma eller biträdande husmor hade nog mycket att bestyra. Jag råkar ha en godvän i Trollhättan, pensionerade sparbanksdirektören B.F. vars mormors mor bodde i Torarp, alltså där mangårdsbyggnaden vid Ekeberg nu står. Hon vandrade varje dag till Ekeberg, där hon arbetade som väverska.

Jag avslutar nu skildringen av livet på Ekeberg i hopp om att på andra vägar få fram en bild från de 20 åren fram till 1859 då gården såldes och man flyttade till Karlshamn. I första hand hoppas jag att släktingar som möjligen kan ha några skriftliga eller i muntlig tradition bevarade minnen vill höra av sig så att alla historiska fragment kan samlas och bli till glädje för kommande släktled.

Vi har hört att Ludvig "uppfostrade sin söner till herremän", men vi vet inte varför ingen av dem var intresserad av eller hade möjlighet att överta rörelsen. Kanske var lönsamheten på nedgående mot slutet. Mycket troligt är att konkurrensen efter hand blev hårdare. Många "spritfabriker" av olika slag tillkom under senare delen av 1800-talet. Det är ju också alltid ett problem med generationsskifte i ett familjeföretag med flera arvingar. Ska arvlåtaren vara rättvis mot arvingarna får företaget för litet kapital. Det är svårt för den som ensam övertar ett företag att lösa ut sina syskon, som i rättvisans namn bör få ut sitt arv.

Vi har hört att "de galna pojkarna Leissner var mer intresserade av att köra fyrspann" än av arbetet i fabriken. Med "galna" får man väl tro att man menar vilda. Muntra skulle väl Dannfelt ha sagt. Fyrspann var väl den tidens sportbilar och på gården fanns tydligen goda vagnshästar.

För oss som alltid i första hand förknippat Ludvigs verksamhet med punschtillverkning är det något överraskande att denna dryck inte direkt omnämns i samband med likörfabriken på Ekeberg. Men Dannfelt talar ju bara om "mina likörer" och "mina fabrikater". En gång talas om körsbärslikör. I övrigt görs ingen specifikation. Det är ju tänkbart att punsch inte tillverkades vid Ekeberg förrän efter 1839 men troligen har det tillverkats redan tidigare. Då punsch hör till vår släkttradition är det av speciellt intresse med fortsatt forskning på denna punkt. Nog är väl den svenska punschens historia ett värdigt doktorandämne!